Hemma

I början av mars var det nära att vi inte kom iväg på vår resa med tanke på Måns hälsa. I onsdags var det lika nära att vi inte kom hem från Maui. Nu kändes det ju inte som att några extra dagar på Hawaii skulle vara ett särskilt stort problem men ändå.

Det började med att jag på resdagens morgon skulle kolla att vår flight fortfarande avgick på utsatt tid. Det var lättare sagt än gjort eftersom flighten inte existerade varken på Continentals eller flygplatsens hemsida. Vi anade ugglor i mossen och eftersom vi saknade telefon fick jag helt enkelt åka till flygplatsen och jaga fakta. Där fick jag mycket hjälp men flighten var det ingen som kunde hitta. Det skulle faktiskt inte ens finnas någon personal från Continental på flygplatsen förrän nästa dag. Nu började det bli lite väl nervöst, jag som skulle hinna med att vindsurfa en sista gång och allt.

Åkte till Kieth på Simmer och fick låna hans kontorstelfon för att ringa Continental. Efter ett 2,5 timmar långt samtal (väntetid) hade jag fått reda på följande: Flighten var struken redan den 4 december, detta borde min resebyrå känna till och vi var inte inbokade på något nytt flyg. Detta löste Continental genom att sätta oss på ett flyg till LA tio minuter tidigare än vår ursprungliga flight. Vi skulle hinna ikapp vår resa i Houston om allt gick enligt plan. Och det gjorde det. (Lyckades faktiskt klämma in lite vindsurf på eftermiddagen till och med.) Fast det var tufft att resa nästan 30 timmar enligt rutten: Maui-LA- Houston- London -Göteborg med två barn, en vagn och fem handbagage. Positivt var att jag checkade in min alldeles för tunga surfutrustning för bara 200 USD hela vägen hem. (Till de andra familjerna som ska checka in surfprylar: Se till att checka in hos en kille som ser ut som Adde Malmberg. Trevlig prick.) Positivt var också att hela tre av fem kollin kom fram till Landvetter. Vi väntar fortfarande på ett par resväskor som ska komma med bud under dagen. Skönt att slippa bära själv.

I Göteborg möttes vi av våren. Termometern visade bara 7 grader lägre temperatur än på Maui. Perfekt timad hemkomst. Bara att behålla shorts och flip-flopps på. Om några veckor kanske vi har anpassat oss till tidsomställningen också. Just nu sover familjen lite när som helst på dygnet.

Med detta avslutar vi vår lilla reseskildring. Det har varit roligt att skriva och visa bilder. Tack till alla som följt oss.

Sista kvällen

Vi försöker krama ur den sista njutningen av vår resa. Ju närmare hemresan man kommer desto mer uppskattar man livet här. Idag har vi solat, badat, vindsurfat och grillat färsk tonfisk till middag. Elsa fick en sandwich-glass och blev så belåten att hon fick mäktiga pippi-flätor.




Vi kommer att sakna väldigt mycket här. En sådan lista skulle bli för lång. Istället presenterar vi den korta listan. Den över det som vi inte kommer att sakna:

- Hela familjen i samma sovrum (och ofta på golvet).
- 80 grader varm bil.
- Sophämtning utanför vårt sovrum kl 05.00 varje måndag.
- Tunt kaffe.
- Svindyra matvaror.
- Ingen diskmaskin.
- 78 kanaler med skit på TV.

Kommer inte på något mer faktiskt...

Vi flyger ut kl 21 i morgon och sedan väntar en 27 timmar lång resa hem till våren och våra vänner i Sverige. Vi ses snart.

Händelsefattigt men gôtt

På förmiddagen badade jag med barnen när Åsa var och shoppade på Walmart. Sedan lite vindsurf på Ho'okipa. Dagen avslutades med klassisk amerikansk middag och klassisk amerikansk trubadur på trevligt hak i Kihei. Mätta och belåtna vandrade vi ner till stranden för att beskåda solnedgången med Elsa och havssköldpaddor i förgrunden och valar vid horisonten.

En dag i vattnet

Nästan platt hav. Snorklade från Mamas ut till revet och sedan in vid kanalen i Kuau. Kul att se vad som finns under brädan när man vindsurfar. Träffade en vattensköldpadda. Kollade in hur mycket sjöborrar det fanns där jag lyckades sätta foten på en. Väldigt få. Otur.

Det har blåst ganska lite senaste dagarna vilket innebär att det blir ganska varmt. Tur att vi har nära till havet och pooler. Det är lätt att bli irriterad när man har hand om två barn i trångt utrymme och man inte kan vindsurfa. Men som en skänk från ovan kom det lite vind på eftermiddagen. Packade in familjen i bilen och åkte till Ho'okipa. Jag tror att de har en hemlig vågmaskin på Ho'okipa, för där verkar det alltid vara lite vågor. Väldigt lätta vindar, nästan gubbhöga vågor (ibland) och fem vindsurfare på vattnet. Lyckades ändå få till några svängar samt att bli påkörd av en nyinflugen tysk som uppenbarligen seglade i vågor för första gången. "I'm sorr...blub, blub, blub" hörde jag innan han försvann ner i vattnet under sitt seglet.

På kvällen tog jag ett månskensbad i havet följt av lite jacuzzi ackompanjerat av en öl. Åsa valde att sitta framför datorn.

Elsa har nog hemlängtan. Hon pratar mycket om "Hemma i Göteborg" och vad hon ska göra när hon kommer hem. Ofta triviala saker. Men vi känner nog alla ungefär samma sak. (Utom Måns som förmodligen inte har en susning om vad "Hemma i Göteborg" innebär). Vi hör dessutom rykten om att våren är på väg vilket gör det lite lättare att återvända.

Hana Highway

Den lilla byn Hana ligger otillgängligt på den östra sidan av Maui. Vägen dit är kantad av vattenfall och slingrar sig längs den dramatiska kusten genom regnskog och lavaklippor. Den består av mer än 300 hårnålskurvor och nästan lika många broar. Det finns T-shirts med texten "I survived the road to Hana". Jag har trafikerat denna sträcka många gånger tidigare. Till slut blev jag så trött på vägen att jag bestämde mig för att flyga istället. Men det var många år sedan jag körde senast och nu ville vi uppleva "världens vackraste väg" igen. Förutom att den är vacker så är den väldigt långsam. Så långsam att man upplever en inverterad fartblindhet. Efter de värsta partierna och när vägen blir rak och bred igen, med bra sikt åt alla håll, så upplevs 50 km/h som en fullständigt livsfarlig hastighet.


Målet var Kipahulu med Seven Pools och Charles Lindbergs grav en knapp timma förbi Hana. På vägen gjorde vi flera stopp. Det mest minnesvärda var ett besök på Kahanu Garden. En fantastiskt vacker botanisk trädgård som letar sig ner från regnskogen mot stillahavskusten där lavaklipporna utgör ett dramatiskt avslut. Det bästa med detta ställe var att det inte var ett resort, inte en golfbana och att vi var nästan ensamma. Vi stannade länge och åt en god medhavd lunch under palmerna.




Eftermiddagen tillbringades på Hamoa Beach. En härlig strand med lite folk och mycket bad.


På vår fortsatta färd mot målet lyckades vi missa både Seven pools och Lindbergs grav. Vi åkte längre och längre på sämre och sämre vägar och till slut bestämde vi oss för att vända och strunta i våra mål och helt enkelt se resan i sig själv som målet. Vi åt en medhavd middag vid Waianapanapa och slingarde oss sedan hem på Hana Highway i solnedgången. Det blev en oförglömlig 12-timmarsutflykt.

Vackert väder

Jaha, då sitter man här och avnjuter en piña colada och sammanfattar ännu en dag på Hawaii.

Det har varit en typisk semesterdag där vi tagit det ganska lugnt, umgåtts med vänner, solat, badat och vindsurfat. Åsa och Elsa har varit och shoppat kläder till Elsa och jag har haft två härliga pass på vattnet i Kuau. Jag var sist ur vattnet på hela North Shore. Havet och solnedgången tillhörde bara mig.

Det har blåst riktigt mycket de senaste dagarna och varit ett fint litet swell. I går och förrgår körde jag Kanaha där jag bl.a. fick mitt livs längsta våg. På torsdag verkar det som att det ska bli några dagar utan vindsurf men faktum är att det har gått att vindsurfa varje dag sedan vi kom. 36 dagar! Nu ser vi fram emot att göra lite andra saker den sista veckan på resan. Som att äta på Denny's t.ex. det är allas favorit och Elsa tycker väldigt mycket om Macaroni & Cheese.

Falling Rocks

Igår blev det lite vågsurfing på morgonen. Jag och Basse paddlade ut på Mamas. Elsa sitter på muren och undrar varför vi ska ut. "Det ser ju inte alls bra ut" anser hon.


Ungarna fick sedan prova lite plattvattensurf. Mycket glädje.

Fin vindsurfing i lätta vindar på kvällen och sedan grillad tonfisk.

Idag var det sämre väder än vanligt, dock inte dåligt i svenska mått mätt men det var några dagar sedan vi hade sol. Vi beslutade oss för att åka till den västa sidan av ön där det alltid är vackert väder. Nu bar det sig inte bättre än att de fyra millimeter regn som faller där per år föll där just idag. Men vi fick se den lätt otillgängliga Honolua Bay. Här har det legat en fiskeby som försvann i en tsunami 1946. Byns omkomna innevånare ligger begravda lite här och där och man ser rester av husgrunder.

Honolua Bay är tydligen ett fantastiskt snorkelställe men vi kunde inte bestämma oss för vem som skulle få snorkla så vi struntade i det. Istället åkte vi vidare runt West Maui Mountains på en väg som från början var slingrig, sedan blev den smal och slingrig, sedan blev den smal och dålig och slingrig för att till sist bli smal, dålig, slingrig med höga stup och fallande stenar. Det var en upplevelse för oss i framsätet. Våra medresenärer, långt nedsjunkna i sina bakåtvända barnstolar i baksätet, slöt ögonen redan innan vägen blivit smal.

Honolua Bay. Finn ett fel.

På eftermiddagen blev det lite trevligt vindsurf i Kuau och i kväll är Åsa ute och dricker drinkar med den andra damerna och jag är hemma och tar hand om de sovande barnen och njuter en Longboard Lager.

Snart slut på förnödenheter

Nu har vi bara två veckor kvar av vår resa. Det märks att vi obönhörligen närmar oss den dag då vi ska lämna ön. Man blir påmind av sådant som att det bara är tre paket välling , fem dosor snus och tjugo par linser kvar. Ekvationerna stämmer. Men å andra sidan är två veckor lika länge som en lång charterresa till Kanarieöarna. Det känns ju ganska länge. Och hur konstigt det än låter så har man faktiskt en gnutta hemlängtan. Borta ruskigt bra men hemma rätt OK.

Idag skulle det verkligen inte blåsa men det blev ändå en timme med 5.0 och logo i Kuau innan vinden dog helt. Det var mer simning än vågridning, men ändå.

Inga bilder blev tagna idag så jag passar på att lägga upp några bilder från den natt för ett par veckor sedan då månen stod ovanligt nära jorden. Nästa gång är om typ 30 år. Fullmånen var magisk.

Idag hoppade vi över barnen

Snorkling med familjen Basse på förmiddagen. Snorklingen hade väl lite mer att önska men alla lekte i vågorna och Basse lekte hoppa över barn till allas förtjusning. En kort tur till ett lavafält avslutade utflykten.


Även om alla prongoser sa att det inte skulle blåsa idag ville jag inte ge upp tanken på lite kvällssegling. Det är faktiskt så att det har gått att vindsurfa varje dag sedan vi kom så varför skulle denna trend brytas? Belöningen för det positiva tänkandet blev en dryg timme med upp till logo i Kanaha på ett hav som ofta var slätt som ett salongsgolv. Fantastisk vindsurfing. Igen!

Måns fick en bubbelblåsande krokodil i födelsedagspresent och ungarna go bananas när vi leker med den.

41-års kalas

Jag har hittat en enkel tumregel för att ta reda på om man ska vindsurfa eller inte. Vi ser Hookipa från trädgården. Om det är fler än 10 ute där ska man ge sig ut, är det färre ska man inte ge sig ut. I fallet "färre än 10" är det antingen dåliga förhållanden, d.v.s. för lite vind och/eller vågor eller för bra förhållanden, d.v.s. livsfarliga förhållanden med väldigt stora vågor och väldigt lite vind. Det blir svårt om det är exakt 10, som det var idag. Men idag spelade det ingen större roll för vi sysslade mest med vårt lilla party för Måns som fyllde 1 år idag (och min försenade 40-årsfest).

Det blev en lyckad tillställning med 8 vuxna och 6 barn. Vi bjöd på Pina Colada, grillad Mahimahi och fruktsallad. Dagen till ära fick vi besök av en ara som vi lärt känna. Den tillhör grannen och är alltid nyfiken på barnen och ölen. Tyvärr blev det inget bad i havet eftersom det var högvatten och stort swell vilket förvandlade vår lilla barnstrand till ett livsfarligt inferno.

Tack till alla som kom till vårt firande och för presenterna och tack för alla gratulationer till Måns på 1-årsdagen.

Där satt den

På förmiddagen tog vi en liten shoppingrunda i Paia. Men nog pratat om det. Eftermiddagen bjöd på fantastisk segling på Noriegas utanför Kuau. Det fanns verkligen inget mer att önska. Vad sägs om detta: Varmt, soligt, cross-off, perfekt mysdrag i 5.0, regelbundna set i logo-storlek, släta linjer som man aldrig behövde dela med någon. Jag är vän med min utrustning, inställningarna är perfekta och jag är vältränad efter en dryg månads vindsurfing. Revbenet känns mycket bättre. Vågridningen gick riktigt bra. Hade en skön surf-känsla och flyt och gjorde väldigt få misstag. Stort leende på läpparna när jag simmade iland i kanalen och möttes av min lilla familj på stranden. Även om detta kanske inte klassas som episkt på Maui-skalan så är det definitivt episkt i min värld (som mest bygger på svenska västkusten). Kanske mitt livs bästa segling...hittills. Och jag är bara 40! Såg en herre på minst 65 gå i när jag gick upp. Han såg också ut att ha kul. Vilken underbar sport.

Pappadagis

Idag var det shopping på schemat för Åsa och Saga. De övriga familjemedlemmarna: Robert, Sebastian, Måns, Robin, Elsa och Alexander slapp följa med och tillbringade dagen vid poolen istället. Ett litet mini-dagis nära vattnet kräver uppmärksamhet och tålamod men det gick bra. Efter fem timmar kom damerna hem med påsar från en massa klädbutiker. Åsa hade köpt en klänning som Robert trodde var ett slags raff-set men hon säger att hon ska ha den på jobbet. Vi hoppas på att Robert har dålig koll...

Familjen Peder dök upp och vi begav oss med familjen Sebastian på surfsafari. Hookipa såg litet och vindfattigt ut och Sprecks var ännu sämre men vi orkade inte åka omkring mer utan slog oss ner i Sprecks och tittade på riktigt bra freestyle av folk med reklam i seglen. Elsa tog sitt elfte bad för dagen.

På kvällen åkte Robert till Mana Foods och köpte en massa frukter han inte tidigare sett. Vi har dissekerat några av dem och har vissa teorier om vad man ska äta och huruvida de är mogna eller inte. Vi lutar oss också mot teorin att det förmodligen inte säljs frukt i matbutiken som kan vara dödligt giftig vid fel användning. Störst besvikelse var en röd banan som smakade precis som en omogen gul banan. De kanske är röda innan de blir gröna?

Ett väldigt roligt ställe

På förmiddagen åkte vi till en lekplats (eller som Elsa brukar uttrycka det när det rör sig om lekplatser med mycket hög standard: "Ett väldigt roligt ställe") utanför Haiku. Vackert beläget vid en stor park några hundra meter över havet. Sedan brunch i Haiku som nästan slog förra Maui-resans höjdpunkt: "The Lumber Jack Grand Slam" på Denny's. Det var inte slut på ätandet där för när vi kom hem bjöd andra gäster vid vårt boende på BBQ med lokalt fångad Mahi Mahi. De hade en liten familjefest som vi fick vara med på.

I övrigt har Robert seglat ett par timmar i Kuau och Elsa har badat ungefär 17 gånger. Hon har fått "armpuffar" så nu kan hon simma omkring själv i "den kalla poolen".

The swell is back

Kraftiga stormar i norra Stilla havet levererar påtagliga dyningar mot Hawaiis norra stränder. De flesta av oss utnyttjade detta på Kanaha där det stundvis blev lite trångt på vågen. Man skulle ha koll på vindsurfaren i lä, vindsurfaren lovart, vindsurfaren framför och så skulle man ha koll på själva vågen som ibland var masthög. Spännande. Men det gick bra och var riktigt roligt.

De som inte vill läsa mer om Roberts revbensskada kan hoppa över detta stycke och hoppa direkt till surfbilderna längre ned. Igår trodde jag att det var färdigseglat för denna resan. Oerhört intensiv smärta. Det var t.o.m. svårt att tala. I was not a happpy camper kan jag säga. Men är det bra förhållanden så är det. Hellre prova och inse faktum än att sitta på stranden och sura. Plockade upp en burk med blå piller på vägen till surfet och gav mig ut. Det funkade hyfsat även om jag inte utmanade de största vågorna på det sätt jag gjorde när jag åsamkade mig skadan. I kväll känns det mycket bättre och jag är en gladare kille. Dessutom är förkylningen på väg att bli bättre bland alla familjemedlemmar.

På eftermiddagen besökte vi Hookipa där de stora killarna seglade. Dom hade helikopter och allt. Imponerande segling och en och annan imponerande spolning. Elsa och Alexander utmanade vågorna på sitt sätt. Elsa har blivit riktigt tuff i vattenbrynet. "Titta nu pappa när jag doppar hela huvudet och blir spolad säger hon glatt".

Svenskkolonin växer

Idag var vi sju svenska barnfamiljer på ett och samma ställe i Kanaha Beach Park. Framåt eftermiddagen såg det ut som en explosion av utspridda ungar, barnvagnar, badkläder, mat och surfprylar. Mycket trevligt sätt att umgås och att lära känna nya människor. Det blev lite mysig vindsurfing i gubbhöga vågor för de flesta föräldrar. På kvällen käkade vi hämt-pizza hos oss tillsammans Basse, Saga och barnen.

Bilderna är från toppen på Mount Haleakala som vi besökte igår och från "Den kalla poolen". Elsas uttryck. (Det finns ju en varm också).

Sjuklingar på vulkantopp

Robert, Elsa och Måns delar en härlig förkylning vilket gör oss till en tröttare familj än vanligt (den friska får såklart lite att göra när det snoras och hostas på nätterna), men det hindrade oss inte från att ta en förmiddagstur upp till Haleakalas krater idag. Vi laddade med varma kläder och körde den slingrande vägen uppåt. 3000 höjdmeter senare fann vi en fantastisk vy över Maui och massvis med grönt kylarvatten under bilen. Lite fika på det och sedan rullade vi raka vägen hem för att bädda ner Robert och ta det lugnt hemmavid resten av dagen.

Måns travar på som Frankensteins monster (eller Månster - (C) Basse) med armarna rakt fram och stela ben. Men han tar kurvorna utan att trilla och kryper bara om han vill någonstans riktigt snabbt. Fortfarande bara två tänder där nere men de sätter han glatt i allt han kan hitta - från torra gamla matrester i mattan till mjuka mammaöverarmar. Elsa är hälften ängel, hälften Gremlin, men är man 3 år så är det väl ursäktat.

Bilder kommer senare, nu är det dags att bädda ner sig och fundera på vad morgondagen kan ge!

Välkomna på födelsedagskalas

På tisdag fyller Måns 1 år och jag hade ju inget direkt firande när jag fyllde 40. Jag och Måns har resonerat oss fram till att vi ska ha vårat firande ihop här på Sea Breeze, Maui. Alla är välkomna enligt inbjudan. British Airways flyger för under 10 000 kr från Landvetter om man vill komma över dagen.

Idag åkte vi på förmiddagssnorkling i Wailea med familjen Basse. Härligt ställe. Någon påstod att man skulle få uppleva vattensköldpaddor men den enda vi såg låg på land och solade. Bra tänkte Robert, enklare att fota. I övrigt såg Robert en muräna och hörde knölvals-konversationer. Vi fick också höra av en annan snorklare att han siktat vitfenad revhaj strax bakom oss. Vi såg ingenting men vi tittade väldigt noga. En tjej brände sig på en Portugisisk Örlogsman. Ruskigt smärtsamt av allt att döma. Robert tyckte att hans perforerade fötter kanske inte var så farligt trots allt.

Sura surfgubbar

Är inte så mycket för blombilder men när jag såg denna vackra gula hibiskus när jag tog mitt morgondopp i jacuzzin kunde jag inte hålla avtryckarfingret i styr. För övrigt är det Hawaiis nationalblomma vilket borde ursäkta fotot för den här gången.

I övrigt toppar inte denna dagen listan över bra dagar på Maui för mig, Robert. Det skulle vindsurfas men vågorna var små och vinden svag. När jag ändå beslutade mig för att ge mig ut i Kuau blev jag utskälld efter noter av en lokal surfgubbe p.g.a. mitt "europeiska beteende" vilket kort och gott innebar att jag råkade visa en del av min bakdel ett par sekunder när jag bytte om. Han hoppade fram ur buskarna på ett i övrigt helt övergivet ställe (så när som på mig och sura lokala surfgubben). Han menade att jag borde åka hem eller till en annan strand, borde visa respekt samt att han inte behövde se detta i "sitt kvarter". Han var verkligen på jättedåligt humör. Och tydligen bestraffas detta beteende snabbt och hårt. Innan sura lokala surfgubben gick fick han nöjet att se mig trampa på en sjöborre som förvandlade min vänsterfot till en kaktus. Taggarna, 30 till antalet, går inte att få ut. Så nu haltar jag också. Behöver jag nämna att det inte blev något surf idag.


I morgon är en annan dag. Då planerar vi snorkling med familjen Basse vilket borde funka med både revben och fot.

Regnbågen slutar i Hookipa

Det råder ingen tvekan. Om man som surfare söker en skatt så går den att finna just här, på Maui North Shore. Latitud: 20.93, longitud: -156.35.

Stefan bad om vindsurfingbilder på mig, så håll till godo. Från idag. Inget spektakulärt men 4.5 segling i små vågor, cross off och shorts och helt ensam i Kuau är ganska härligt. Mitt trasiga revben gjorde ganska mycket väsen av sig men det gick att segla i alla fall. Jag resonerar så här: Revben går aldrig att vila eftersom man måste andas och hosta ibland. Därför borde man även kunna vindsurfa, så länge man uthärdar smärtan. Ipren-mannen har stöttat mig i detta.


I natt gick Sverige över till sommartid. Grattis! Här på Maui bryr man sig inte om sådant. Här har man alltid vintertid... Märkligt. Hur som helst så betyder det att det nu är 12 timmars tidsskillnad.