The swell is back

Kraftiga stormar i norra Stilla havet levererar påtagliga dyningar mot Hawaiis norra stränder. De flesta av oss utnyttjade detta på Kanaha där det stundvis blev lite trångt på vågen. Man skulle ha koll på vindsurfaren i lä, vindsurfaren lovart, vindsurfaren framför och så skulle man ha koll på själva vågen som ibland var masthög. Spännande. Men det gick bra och var riktigt roligt.

De som inte vill läsa mer om Roberts revbensskada kan hoppa över detta stycke och hoppa direkt till surfbilderna längre ned. Igår trodde jag att det var färdigseglat för denna resan. Oerhört intensiv smärta. Det var t.o.m. svårt att tala. I was not a happpy camper kan jag säga. Men är det bra förhållanden så är det. Hellre prova och inse faktum än att sitta på stranden och sura. Plockade upp en burk med blå piller på vägen till surfet och gav mig ut. Det funkade hyfsat även om jag inte utmanade de största vågorna på det sätt jag gjorde när jag åsamkade mig skadan. I kväll känns det mycket bättre och jag är en gladare kille. Dessutom är förkylningen på väg att bli bättre bland alla familjemedlemmar.

På eftermiddagen besökte vi Hookipa där de stora killarna seglade. Dom hade helikopter och allt. Imponerande segling och en och annan imponerande spolning. Elsa och Alexander utmanade vågorna på sitt sätt. Elsa har blivit riktigt tuff i vattenbrynet. "Titta nu pappa när jag doppar hela huvudet och blir spolad säger hon glatt".

Svenskkolonin växer

Idag var vi sju svenska barnfamiljer på ett och samma ställe i Kanaha Beach Park. Framåt eftermiddagen såg det ut som en explosion av utspridda ungar, barnvagnar, badkläder, mat och surfprylar. Mycket trevligt sätt att umgås och att lära känna nya människor. Det blev lite mysig vindsurfing i gubbhöga vågor för de flesta föräldrar. På kvällen käkade vi hämt-pizza hos oss tillsammans Basse, Saga och barnen.

Bilderna är från toppen på Mount Haleakala som vi besökte igår och från "Den kalla poolen". Elsas uttryck. (Det finns ju en varm också).

Sjuklingar på vulkantopp

Robert, Elsa och Måns delar en härlig förkylning vilket gör oss till en tröttare familj än vanligt (den friska får såklart lite att göra när det snoras och hostas på nätterna), men det hindrade oss inte från att ta en förmiddagstur upp till Haleakalas krater idag. Vi laddade med varma kläder och körde den slingrande vägen uppåt. 3000 höjdmeter senare fann vi en fantastisk vy över Maui och massvis med grönt kylarvatten under bilen. Lite fika på det och sedan rullade vi raka vägen hem för att bädda ner Robert och ta det lugnt hemmavid resten av dagen.

Måns travar på som Frankensteins monster (eller Månster - (C) Basse) med armarna rakt fram och stela ben. Men han tar kurvorna utan att trilla och kryper bara om han vill någonstans riktigt snabbt. Fortfarande bara två tänder där nere men de sätter han glatt i allt han kan hitta - från torra gamla matrester i mattan till mjuka mammaöverarmar. Elsa är hälften ängel, hälften Gremlin, men är man 3 år så är det väl ursäktat.

Bilder kommer senare, nu är det dags att bädda ner sig och fundera på vad morgondagen kan ge!

Välkomna på födelsedagskalas

På tisdag fyller Måns 1 år och jag hade ju inget direkt firande när jag fyllde 40. Jag och Måns har resonerat oss fram till att vi ska ha vårat firande ihop här på Sea Breeze, Maui. Alla är välkomna enligt inbjudan. British Airways flyger för under 10 000 kr från Landvetter om man vill komma över dagen.

Idag åkte vi på förmiddagssnorkling i Wailea med familjen Basse. Härligt ställe. Någon påstod att man skulle få uppleva vattensköldpaddor men den enda vi såg låg på land och solade. Bra tänkte Robert, enklare att fota. I övrigt såg Robert en muräna och hörde knölvals-konversationer. Vi fick också höra av en annan snorklare att han siktat vitfenad revhaj strax bakom oss. Vi såg ingenting men vi tittade väldigt noga. En tjej brände sig på en Portugisisk Örlogsman. Ruskigt smärtsamt av allt att döma. Robert tyckte att hans perforerade fötter kanske inte var så farligt trots allt.

Sura surfgubbar

Är inte så mycket för blombilder men när jag såg denna vackra gula hibiskus när jag tog mitt morgondopp i jacuzzin kunde jag inte hålla avtryckarfingret i styr. För övrigt är det Hawaiis nationalblomma vilket borde ursäkta fotot för den här gången.

I övrigt toppar inte denna dagen listan över bra dagar på Maui för mig, Robert. Det skulle vindsurfas men vågorna var små och vinden svag. När jag ändå beslutade mig för att ge mig ut i Kuau blev jag utskälld efter noter av en lokal surfgubbe p.g.a. mitt "europeiska beteende" vilket kort och gott innebar att jag råkade visa en del av min bakdel ett par sekunder när jag bytte om. Han hoppade fram ur buskarna på ett i övrigt helt övergivet ställe (så när som på mig och sura lokala surfgubben). Han menade att jag borde åka hem eller till en annan strand, borde visa respekt samt att han inte behövde se detta i "sitt kvarter". Han var verkligen på jättedåligt humör. Och tydligen bestraffas detta beteende snabbt och hårt. Innan sura lokala surfgubben gick fick han nöjet att se mig trampa på en sjöborre som förvandlade min vänsterfot till en kaktus. Taggarna, 30 till antalet, går inte att få ut. Så nu haltar jag också. Behöver jag nämna att det inte blev något surf idag.


I morgon är en annan dag. Då planerar vi snorkling med familjen Basse vilket borde funka med både revben och fot.

Regnbågen slutar i Hookipa

Det råder ingen tvekan. Om man som surfare söker en skatt så går den att finna just här, på Maui North Shore. Latitud: 20.93, longitud: -156.35.

Stefan bad om vindsurfingbilder på mig, så håll till godo. Från idag. Inget spektakulärt men 4.5 segling i små vågor, cross off och shorts och helt ensam i Kuau är ganska härligt. Mitt trasiga revben gjorde ganska mycket väsen av sig men det gick att segla i alla fall. Jag resonerar så här: Revben går aldrig att vila eftersom man måste andas och hosta ibland. Därför borde man även kunna vindsurfa, så länge man uthärdar smärtan. Ipren-mannen har stöttat mig i detta.


I natt gick Sverige över till sommartid. Grattis! Här på Maui bryr man sig inte om sådant. Här har man alltid vintertid... Märkligt. Hur som helst så betyder det att det nu är 12 timmars tidsskillnad.

Gratis är gott

RedBull "on the house" var det också. Gott och uppiggande. Men för mig är en årsförbrukning ungefär tre burkar. Jag tyckte därmed att prissumman var för snålt tilltagen och valde att avstå denna tävling.

Vågsurftävling

Vi börjar lördagen med Ian Walsh’s Menehune Mayhem, vågsurfare 9 år och uppåt tävlar om... en helårsförbrukning Red Bull? :)

http://www.redbullusa.com/cs/Satellite/en_US/Event/menehune-mayhem--021242973830383

Skadebekymmer

Igår gjorde jag en lite för sen cut back på en lite för stor våg. Det resulterade i ett fall på några meter och några varv i tvättmaskinen, intrasslad i prylarna. Idag känns det som man blivit överkörd av tåget. Diagnosen är oklar men det är något tjall med ett revben och ovanligt stel nacke. Ordinerade mig själv en vilodag.

Förmiddag tillbringades på "vår" strand med familjen Basse och lite snorkling samt bad i jacuzzin. På eftermiddagen åket vi till Maui Aquarium. Väldigt fint akvarium på alla sätt. Där kunde man studera hajar på nära håll utan att blöta ner sig. Hajnojan blev lite lättare att hantera när man upptäcker att dessa fruktade fiskar ibland inte ens bryr sig om att käka stora köttbitar som dimper ner framför ögonen på dem. Varför skulle de då ens komma på idén smaka på en svensk surfare?

Man måste vara taggad

Man måste vara taggad för att segla tok-överriggad 4.0 i logovågor och cross-off i Kuau. Annars blir det inte bra. Det fick jag erfara efter nästan en hel dags laddning. Det kom liksom av sig när jag med fladdrande akterlik gjort några halvhjärtade svängar på ett par, tre större vågor. Med en förkylning och lite feberkänslor var det lika bra att inse fakta och sätta sig på en sten på land och titta på istället. På tal om att titta på: Det har ju naturligtvis sina fördelar att bo nära surfet men det kan också vara lite smärtsamt att konstant ha första parkett till fantastiska förhållanden med mycket vind och stora vågor när man bara kan utnyttja en bråkdel av det. Man är ju alltid sugen liksom och det är ju inte så att man kan vara ute från 8 till 5 direkt, utan snarare 2 till halv 3, av en mängd olika anledningar. Idag var det förkylning. Men i morgon, då jäklar... för det kommer ju alltid en blåsig dag i morgon också. Så har det varit ända sedan vi kom. Roberts track record förbättras sakta men säkert.

(För de mest avundsjuka vännerna i Sverige kan jag nämna att det faktiskt har regnat lite på oss idag. Dåligt väder, fy sjutton!)

Vådlig lek

Det här kanske egentligen hör hemma på Lapskojsbloggen men jag skriver här ändå. Barnen har lagt sig, vi tittar på Conan O'Brien och dricker var sin Piña Colada. Tid att prata en stund alltså utan att bli avbruten av någon som vill kissa, någon som vill bli buren, handling eller annat världsligt. Vi lättar våra hjärtan.

R: Elsa skallade mig idag, på riktigt. Då blev jag arg och skallade henne tillbaka.
Å: Jaså, när hände det?
R: I sängen, jag busade med Måns och så skulle Elsa skrämma mig och tittade på mig och sa BU så att jag blev jätterädd. Då tittade jag på henne och sa BU!!! och då blev hon också rädd.
Å: När skallade ni varandra då?
R: Skallade?????
Å: Ja, du sa ju det?
R: Nej, vi SKRÄMDE varandra!

Hahahahaha, jag vet inte vad som var värst, att jag börjar bli döv eller att jag reagerade som att det var helt normalt att den 84 kilo tunge 40-åringen skallade treåringen på 12 kilo.... :)

Kalldusch

Eller rättare sagt kall dusch. Inget varmvatten finns och nöden har ingen lag så det blir till att hooo-a och hiii-a i kalla strålar. Jag är en långduschare annars, men detta är ju om inte annat ett bra sätt att minska både vattenslöseri och duschtid. Starkt kaffe och pigga barn på det så är man igång ordentligt innan klockan har passerat halv åtta.

Igår regnade det i Paia så vi tog en tur till ett shoppingcenter där jag kittade upp mig på lite jobbkläder (allt för att motivera tillbakakomsten) och sedan åkte vi till ett soligt och stekhett Kihei. Där hittade Elsa en väldigt rolig lekpark och Robert vågor som gick att surfa lite lugnt i. Jag föredrar nog det lite fuktigare och svalare vädret här på norra sidan framför den tryckande värmen i söder.

Det största som hände igår var ändå att Måns började att gå! Nu är han uppe och travar på eget initiativ och jag har räknat till 12 steg innan han sätter blöjan i golvet igen. Härligt! Än så länge går det inte snabbt, men snart blir det till att springa efter honom - speciellt om vi hamnar nära vatten. Han kryper redan nu i raketfart rätt ut i vågorna utom någon som helst respekt. Några spolningar har han hunnit med men är lika glad ändå.

Idag håller vi oss här kring Paia, kanske kan regnet hålla sig borta så att vi kan leka lite på stranden och titta på när Robert surfar om hörnet.

West Maui mountains

Vi tar en förmiddagstur till de äldsta vulkanbergen. Branta och mycket höga!

Wild encounters in the Pacific

Dagen började tidigt i Hookipa. En avlång fisk hoppade upp på vågsurfingbrädan och låg där och sprattlade ett tag. På eftermiddagen fick jag väja för en vattensköldpadda när jag vindsurfade i Kuau. Det hör i och för sig till vanligheterna här men det är ändå värt att nämna med tanke på hur ovanligt det är i Sverige. Senare höll jag på att bli påkörd av en flygfisk som jag naturligtvis först trodde var en fågel. Det är löjligt hur länge de kan hålla sig ovanför vattenytan (med tanke på att de är fiskar). Dagen avslutades med en hoppande knölval. Jag måste erkänna att den inte var riktigt lika nära som de övriga små gynnarna men den var å andra sidan väldigt mycket större. Jag är glad över mina närkontakter med dessa fina varelser. Jag är också glad att ingen av dem råkade vara en surafarätande haj.

En dag på vattnet alltså. Vinden har varit frisk och stabil och swellet har ökat under dagen. I kväll rullade det in drygt masthöga vågor. Fotade lite folk som vet hur man hanterar en våg i Hookipa.

Lördagsutflykt

Lördagen bjöd på en del regn så vi satte oss i bilen och tog en sväng inåt ön, en bit upp längs vägen mot Haleakalas krater. Stannade i Makawao och åt god lunch på trevlig Mexikansk restaurang. Elsas standardorder är pommes frites men hon knaprade faktiskt av svansen på den lilla friterade kycklingdinosaurien. Inte för att det föll henne i smaken direkt, men en eloge till henne för att hon smakade. Den kulinariska resan fortsatte hemma då vi köpt macaroni&cheese som hon (och Måns) åt med god aptit.

Idag är vädret lika trist så vi funderar på att åka till Kihei och leta upp badväder tillsammans med Basse, Saga och småkillarna. Robert tar just nu en morgonvågsurfning med Basse och jag packar dagens matsäck.

Notera Roberts gamla keps på bänken vid väggen. Den ville stanna kvar till happy hour så vi åkte vidare utan den. Hoppas den hade en trevlig kväll!

Fredagkväll och lite bilder

Nä, nu får det bli lite ordning på torpet igen, det är ju bara Robert som sitter och författar här på bloggen numera. Själv sitter jag samtidigt (kvällstid) oftast i soffan framför någon dålig TV-show med ett glas vin och nästan somnar. Det tar på krafterna att vara utomhus hela dagarna och springa efter/serva de två minsta familjemedlemmarna.

Några saker jag noterat. Amerikaner måste verkligen ha problem med barnbajs. Jag har inte hittat en enda oparfymerad blöja sedan vi kom hit, och förutom att det inte känns helt OK att svepa in Måns vita, mjuka lilla stjärt i parfym så känner man ju inte när det är dags att byta! Med resultat att sörjan sprider sig upp över mage och rygg innan någon anar oråd... Nummer två: tvättmaskiner och torktumlare verkar vara gjorda för att kunna slänga in bilen när man ändå är igång. Jag har aldrig sett något större och det känns nästan som en skymf mot maskinerna att lägga i en veckas tvätt och vrida ratten till "small load". Tre: socker. Finns i allt, speciellt i barnmat och "snacks" anpassade till barn - men det kompenseras med att det är low fat... Ett är säkert, det blir detox för både Måns och Elsa när vi kommer hem.

OK, dags för lite bilder. Blandad kompott.

Alexander, Elsa och Måns på stranden vid Lahaina

Första morgonen tog vi en promenad till Mamas Fish House. Glada över att ha kommit fram till slut!

Längs Hana higway mot Hana kan man stanna och köpa frukt, kaffe och banankaka. Vad Elsa tänker är inte alltid lätt att veta.

"Vår" strand

Vardagsfrukost med obligatorisk toast och exklusiva äggkoppar.

Racerbil

I USA finns det en modell av Mazda som heter Protegé5. Det är väl en variant på Mazda 3-serien som finns i Europa. Det roliga är att den kommer färdig-pimpad med kolfiberimitation, vita instrumenttavlor, kromade fälgar m.m. Det är en sådan vi hyr för 150 spänn per dag. Den är svajig på vägen, saknar helt styrkänsla och sväljer inga som helst ojämnheter. Men A/C:n funkar och den verkar välservad av vår uthyrare Frank Saab. Ja, han heter faktiskt så. Dessutom är han vindsurfare och har en snygg fru. Sympatisk kille.


Ungarna har fått var sin rosa bilbarnstol vars enda fördel är att de går att montera bakåtvänt enligt svenskt manér. Konstigt tycker amerikanarna. Elsa klagar på skavande band och att hon svettas. Måns har säkert också synpunkter men nöjer sig med att gnälla lite innan han somnar med hakan i bröstet.

Idag var vi på utflykt till den en gång pittoreska och numera av turister förstörda valfångarstaden Lahaina. Basse, Saga och barnen var med och Elsa har funnit en ny bästis i Alexander, snart 3 år.

QUAD

Nu fläktar det rejält på Maui. Överriggad 4.0 på Kanaha i går och bra tryck med samma segel på Kuau idag. Tyvärr är swellet borta för den här gången men det går alltid att hitta en och annan gubbhög våg om man vill.

Jag har hyrt en bräda ända sedan vi kom hit. Skulle jag fortsätta med detta blir kostnaden ungefär den samma som att köpa en. Har därför haft lite ångest för att jag snabbt måste hitta rätt bräda att köpa. Men eftersom de inte är gratis direkt vill man ju fundera lite, så man inte gör fel val. Men resten av familjen är inte lika engagerade och tycker väl att de upplevt tillräckligt med surfshops vid det här laget. "Nu får det vara färdigfunderat, jag kommer ju ändå ingen vart", sa jag till mig själv och åkte till första bästa affär och köpte första bästa bräda. Det blev en RRD Wave Cult 83 Quad. Rätt val? Ingen aning men de som är insatta kan ju göra mig en tjänst och tycka till. Men jag vet en sak: Jag är nyfiken på Quad. Mest för att alla jag talat med, experter och lekmän, haft ovanligt motstridiga synpunkter på dess för och nackdelar. Måste alltså bilda mig en egen uppfattning. På detta vis försöker jag att motivera mitt köp.

I kväll åkte vi till Kihei, käkade på Taco Bell och tittade på solnedgången vid en strand utan vind och utan vågor. Skönt.

Otäcka småkryp

Ibland är det bättre att vara lyckligt ovetande. Att det lilla krypet jag dammsög upp häromdagen var en giftig liten centipede är inte så kul att veta. Den trivs bland sängkläderna och stinger den så kan man ligga risigt till. Nu borde den inte finnas någon här där vi bor, men beviset dammsög jag upp i förrgår så det är bara att gilla läget. Skaka lakan och ha en papaya i beredskap (huskurer verkar det finnas gott om). Barnen - och jag för det mesta - sover på madrass på golvet, men om vi puttar ner Robert från sängen och flyttar upp dit istället kanske det känns bättre. Han klagar ändå på att den inte är skön, han kan behöva en natt på golvet... :-)

Förmiddagsregn idag, passar bra att åka runt bland surfshopparna och kitta upp oss på badkläder och kanske en bräda för den som har spenderbyxorna på.

Jaws

Dagen började inte så bra. Samtliga "Todays low" före lunch:
1. Våra badkläder är försvunna. Dumt när man är på Maui.
2. En nyinköpt solskyddskräm på sprayburk hade tömt sig helt i barnvagnen.
3. Vi upptäckte, på ett kvitto från Safeway, att vi köpt en avocado för 30 kr och några två-deciliters mjölk för 70 kr.

Men det blev bättre. På Kanaha träffade vi Basse, Saga och barnen. De kom direkt från flygplatsen. Ett liten svenskkoloni tog form i parken. Förutom Familjen Basse var det Familjen Gurra, Familjen Fredrik och några till. Lekkamrater som talar så man förstår är bra tyckte Elsa.

Idag var det stort. Till och med Kanaha visade tänderna. Det blev någon timmes vindsurf för Robert men utan någon speciell behållning annat än att den nya Simmer 10 masten var skön.

Om det är stort i Kanaha borde det vara riktigt stort på Jaws. Robert åkte dit för att undersöka saken. Det var ganska stort. Det var också en stor upplevelse att se detta mytomspunna ställe. Vågen på bilden är inte den största som rullade in...

Skitutsikt

Det är faktiskt så att man ser vågorna och vindsurfarna på Kuau när man sitter på dass. Därför tillbringar Robert en hel del ostörd och avslappnad tid där. Det ska nämnas att man har ungefär samma utsikt från köket när man diskar men då måste man ju stå upp.

Idag hade vi en lugn förmiddag hemmavid. Stranden för oss själva. Efter lunch på BK och lite shopping på SafeWay drog vi till Kanaha Beach Park. Där var det stängt p.g.a. "Hazarous Conditions". Jippie! tänkte Robert. Låter som bra surf. Men anledningen var att de höll på att röja efter tsunamin med bulldozers och andra stora gula maskiner. Man såg tydliga spår av jättevågen som nått flera hundra meter in över land och ställt till det ganska rejält.

Vi fick parkera i den västliga delen och kånka prylar en bra bit men belöningen fanns där. Bra läge för Åsa och barnen som hade kul i vattenbrynet och härligt surf för Robert med upp till logo-höga vågor i långa linjer. I morgon ser det ännu bättre ut så vi kanske återvänder.

Bilderna är från vår lilla strandtomt vid vårt boende.

Vardag på Maui

Sådär, nu verkar även jag (Åsa) komma igång med normal mat-och-sovklocka. Ett par kvällar har jag somnat samtidigt med barnen men igår höll jag Robert sällskap ända till kl 22! :) Dagarna är fyllda av bad i havet, bad i poolen, bad i utomhus-jaccuzin (Elsas favorit) och bad i badkaret (Måns favorit). Vi har snorklat och varit på biluflykter. Shoppat (inte Roberts favorit) och ätit på Denny's (Roberts favorit). Vardagen finns här den med, med matlagning, plock, handling, bajsblöjor och barn och vuxna som tappar humöret någon gång ibland, men hellre här än hemma där vintern aldrig verkade ta slut!


Vi följer nyheterna om vad som händer i Japan och tycker att vi hade tur, det hände inte så mycket här som det hade kunnat. Men samtidigt - vilka säger OK till att bygga ett kärnkraftverk i närheten av en kontinentalspricka? På tal om det. I San Francisco bodde vi knappt 1 km från San Andreas förkastningen som påstås ladda för den största på 300 år och dessutom är 50 år försenad. Spännande.

Nu kom Elsa och Robert in från att kollat in havet. 5-6 meters set rullar in. De kör tow-in surfing utanför Kuau så Robert slog snabbt idén om vågsurf ur hågen. Vi har ju ingen vattenskoter...

(Skrivet av Robert och Åsa)

CEO goes laid back

Mark, som vi hyr vårt boendet av, har en lite intressant bakgrund. Det fick jag ta del av när vi evakuerades till hans "andra" ställe i Huelo. Ett fantastiskt och helt avskiljt hus långt in i djungeln med en massa tillhörande "acres". Men först ska jag kort beskriva denne man: Han är runt 50 med långt grått hår och ett typiskt amerikanskt bländvitt leende i det solfärgade ansiktet . Han går i enkla och ibland lite smutsiga shorts och T-shirts. Han kör en ganska bucklig 4X4 pick-up. På kvällarna kan man se honom sitta och blicka ut över stilla havet med en piña colada i handen. Annars går han mest omkring och pular runt fastigheten.

Hur kommer det sig då att denne man äger ett par fastigheter på Maui som gissningsvis betingar ett värde på minst 12 miljoner dollar? Utan att ställa frågan rätt ut fick jag honom att berätta där vi satt i djungeln mitt i natten och väntade på en tsunami. Till att börja med har han sju barn! Han var ägare och CEO för ett framgångsrikt företag inom air conditioning i Chicago. 2008 bestämde han sig för att sälja sitt företag, skilja sig, lämna barnen och Chicago och flytta till Maui. Där träffar han en (eller var det flera) ung flickvän, köper ett par fantastiska fastigheter och börjar hyra ut delar av dem till sådana som oss. Mycket sympatisk och intressant man. Dessutom är han musikalisk. Kika här. (CEO-frisyren är kvar).

I övrigt har det varit en bra dag med lite strandliv och vindsurf i Kuau. Hämtade Stefans Channel Island bräda och paddlade omkring trekvart utan att egentligen surfa speciellt mycket. Men bra träning var det.

Guess what! I morgon blir det sol, värme vind och vågor igen :-)

Surfrapport

Det kom faktiskt en liten tsunami till slut. Den var två meter ungefär och man såg spår av den på Mamas beach i morse. Det låter inte så dramatiskt men man inser att bara en eller två meter till hade fått stora konsekvenser för Hawaiiöarna och vår resa. Det var märkligt tomt på vattnet på förmiddagen men framåt lunch började folk trotsa myndigheternas rekommendationer att inte vistas i vattnet. Det var ju riktigt bra vindsurf! Bra med vind och masthöga set.

Igår tyckte jag att Kuau såg lite väl utmanande ut för en ringrostig Robert med nya prylar som inte riktigt satt sig. Bestämde mig för att testa Kanaha. Ett nordligt swell innebar masthöga vågor även där emellanåt och gav bra träning för en blekfis från Sverige.

Idag såg Kuau lika bra ut som igår. Det var lite mindre vind på insidan så med trötta armar och onda händer blev det inte mer än tre-fyra vågor innan jag insåg att jag behöver antingen starkare armar eller lite mindre swell. Men det var kul att rida stort även om det var kort.

Det har inte blivit något vågsurf än. Dels känner jag inte att jag haft tid, dels har det blåst en del redan på morgonen och dels har jag inte hämtat Stefans longboard hos Kieth än. Men via har ju några veckor kvar.

På kvällen åkte jag med Elsa för att studera hur proffsen på Hookipa hanterar vågorna. Hon gillade när vindsurfarna blev "klippta". Det betyder spolade upp på klipporna.

Hemma igen

Några timmars sömn på en tunn madrass på ett klinkersgolv men en trygg bit från strandlinjen. Hemma igen stod huset kvar men vattnet hade nått ända upp till grinden upp till huset, några meter över normal vattennivå men annars ingen fara. Stränderna är stängda och man håller koll på strömmarna men det finns annars inget att oroa sig över. Nu dags för kaffe och att packa upp allt igen. Phu!

PS, efter förra inlägget slutade telefoner och internet att fungera så vi kunde tyvärr inte meddela oss. Hoppas att vi inte oroat er för mycket!

Tsunamivarning

Elsa sov igenom tre omgångar tjutande sirener och rörde inte en fena under tiden vi tände i sovrummet och packade ner allt vi packade upp för två dagar sedan. Det finns ingen anledning att chansa så nu kl 00.45 sitter vi i bilen på väg mot husägaren Marks hem 20 minuter bort på Hana Hw. Blir till att sova på madrass inatt och hoppas att huset är orört när vi kommer tillbaka.

Mark tror inte att det ska vara någon större fara, huset är solitt och klarar höjning av havsnivån med flera meter, men vi som är så lättpackade, är oerfarna och dessutom har barnen med oss tar hellre det säkra före det osäkra.

Ooooooops....

Vi stannar uppe och kollar nyheterna. Packar det viktigaste om sirenerna ett stenkast härifrån går igång. Första vågen når Hawaii kring 03.

06.20

Tittar ut genom dörren och funderar på vad vi ska hitta på idag. Kanske en biltur inåt landet? Det finns mycket att upptäcka, vattenfall som bildar små badbara pooler, fantastiska vyer mot de höga vulkanbergen 3500 möh eller så kan vi utforska något av de små samhällen som finns utspridda över ön.

Att gå upp halv sex känns helt OK, nattens sömn var god och likaså morgonkaffet. Life is good!

Produktivitet

Man hinner mycket om man stiger upp kl 4 på morgonen. Leka med barnen, äta frukost, städa, diska, gå en promenad på stranden, äta frukost igen, fixa vindsurfingprylar hos Kith, käka lunch på Denny's, storhandla på SafeWay, vindsurfa, gå en promenad med Elsa, laga och äta middag, titta på vågorna med Måns, leka med barnen, natta barnen, ta en öl, blogga och kvällen är fortfarande ung. Och då känns det ändå som en ganska avslappnad dag.

Vindsurfet då? undrar säkert några. Här kommer lite mer detaljerad info: Lånade en Tabou 83 som känns rätt skön. Bra tryck i 5.0 men ganska små vågor. Enstaka gubbe+. Ruskigt ringrostig och en massa taskiga inställningar så egentligen är det inget att skriva hem om men att segla i shorts gör en glad bara det. Swell på väg, så i morgon får man väl bekänna färg.

Som en del av en slags familjeterapi tänkte vi börja med att resonera oss fram till dagens bästa och sämsta händelser. Vi kallar det "Todays Low" och "Todays High". Alltså:

Todays Low:
Väckta av barnen kl halv fem och inte riktigt veta vad man ska hitta på fram till soluppgången kl sju.

Todays High:
Åsa: Morgonpromenad på stranden.
Robert: Att komma hem till familjen med salt i ögonfransarna efter ett litet eftermiddagssurf.

05.23

Vi har varit vakna sedan fyra men för att inte väcka grannarna är det dags att gå upp och leka lite, byta bajsblöjor (ny nattlig aktivitet som Måns lagt sig till med) och vänta på att solen går upp.

Framme!

Det känns som att världen gungar under fötterna och barnkroppar och vuxenknoppar är snurriga av tidsomställningen (fortfarande) men nu är vi änligen här!

Leaving San Francisco

Fem timmar kvar innan vi är framme!

Amerikansk mobil

Nu har jag lyckats skaffa en amerikansk mobiltelefon efter mycket om och men (i affären tyckte de att det var lite annorlunda att en svensk skaffar abonnemang i Kalifornien men vill ha ett riktnummer på Hawaii och dessutom betalar cash). Däremot lyckades jag i all uppståndelse erhålla en gratis telefon ihop med ett kontantkort, något som jag inte trodde var möjligt. Men jag insåg snart att det inte var den absolut senaste modellen och att jag förmodligen gjorde dem en tjänst genom att ta emot den. En äkta begagnad Sidekick! Bara 4 cm tunn. När jag satte på den hade jag ett missat samtal från 1999. Men den fungerar och numret är: 925-577-4409. Tips: Om Basse och Peder också skaffar T-mobile kan vi ringa gratis till varandra.

Kl 02.56

Det är inte bara jag som inte kan sova...

På natten ska man sova

Det är svårt att sova när man är pigg, så här kommer ett par mobilfoton.

På flygplatsen fanns en affär med leksaker där Elsa lekte med utställningsexemplaren i över en timme. Kolla efter den här skylten Basse så får ni hjälp med underhållningen innan boarding.

Idag var vi på en Mall och då det tog väldigt lång tid för Robert att få sin mobil och sitt abonnemang behövde vi underhålla oss. Av alla sex fordon som Elsa testade var detta favoriten.

OK, nu ska jag försöka sova en stund igen.

Framme i San Francisco

Det var en dramatisk sista vecka och på håret att vi ens kom iväg på resan. På Måns ettårskontroll i torsdags tyckte läkaren att hans andning var ansträngd. För att göra en lång historia kort så spenderades många timmar på barnakuten både torsdag och fredag och samtalen till resebyrån och försäkringsbolaget var många och långa. Lyckan var stor när vi kom hem fredag kväll med en diagnos (förkylningsastma), recept och ett intyg från läkare att Måns var i skick att åka iväg på den långa resan (om vi måste uppsöka läkare i USA vilket kan bli väldigt dyrt om det inte täcks av försäkringarna....). Lite efter i planeringen packades det in i det sista och på lördag morgon checkade vi in på Landvetter enligt plan. Stort tack till de fantastiska läkarna och kanonpersonal på Flygstolen!

Fem timmar spenderades på Heathrow innan den långa flygningen mot San Francisco. Fem timmar med barnen på en flygplats ger tid att fundera många gånger på vad man gett sig in på... Men även den sista flygningen gick galant. Lite ansträngt såklart, men långt över förväntan och sova kan man göra när man är pensionär. Två små hjältar är de, våra ungar :-)

I San Francisco blev vi upphämtade av Rob (den äldre) som hyrt en bil med bilbarnstolar åt oss och hemma väntade Denise med en härlig middag. Yra av trötthet vinglade vi i säng redan vid åtta (fyra på morgonen svensk tid) och sov gott med ett par uppvak för att hålla en jetlaggad Måns sällskap.

Idag har vi ätit en lång och god frukost, ordnat en mobil och lokalt abonnemang till Robert och hemma igen ser sängen fasligt inbjudande ut men vi får köra på barnens schema. Smygsova i soffan framför en barnfilm kanske funkar...

Det är underbart att resan har börjat och vi saknar inte vintern ett endaste dugg! SF har härligt fuktig luft, idag ca 17 grader och de gröna kullarna och palmerna gör att det känns lite tropiskt redan här. På tisdag flyger vi vidare mot Maui men vi hörs säkert igen innan dess.